Halloween

Halloween och All helgona är till ända. Den mest rysansvärda högtiden och den vackraste.

Anna-Lotta och Ulrika. (Lånat foto, redigerat av mig.)

Jag älskar det. Att både få bejaka de morbida sidorna av livet, och få en chans att kontemplera över livets förgänglighet och de sorgliga men också vackra sidorna av döden. Liv och död, mörker och ljus, kyla och värme. Allvar och allt där förutom. 

Delar av min Halloweenklädsel, inspirerad av Tim Burton. 

Jag

Dessutom under årets allra vackraste årstid. När det brinner av färger i löven som prasslar och rasslar och obevekligt faller och det doftar torv och mull. Höstigt vemod är en slags sällsam lycka. I varje fall om man som jag gärna dras åt det melankoliska. 

Norra Kyrkogården, Umeå.

Alltså tog vi en promenad på Norra Kyrkogården för att tända höstljus på gravarna. 

Mina egna anhöriga ligger långväga begravna, därför lånades en mormor, en morfar och en nära vän av min pojkvän. Jag är säker på att de mina kände omtanken ändå även de.

Till minne av Edith Wåhlin.

Sorgesten.

Minneslund.

Det bästa ändå: Att efter en lång stund i kylan på kyrkogården få komma in i värmen igen och dricka varm choklad, hopkurad i tryggheten under en mjuk filt. 

Alla helgons natt

I skuggan av en tall 


Vid mossbelupen sten 


Här vilar vi en stund 


I varma lyktors sken 



På lugn och stilla plats

I tryggt och vilsamt bo 


Har vi vår grav att sova i 


Här vilar vi i ro 



Men snart är vilan över

Skuggorna blir fler 


Inatt är alla helgons natt


Vi sover inte mer 


Från stenens fot hörs skrovlig röst:

Sörj varken mig eller de andra. 


Låt denna vetskap bli din tröst -

Inatt ska vi gå upp och vandra

 - Annika Åström 2012

Sentimentalt samlande

                             

                              

    

När jag var liten fick jag av min far en silverdollar som emigrerande släktingar en gång haft med sig tillbaka till Sverige. Det var inte jättegammalt - the Peace Dollar trycktes upp mellan åren 1921 och 1935, jag tror att det står 1922 på mitt - men tillräckligt för att bära med sig en spännande känsla av världshistoria. Tillsammans med de svartvita fotografierna jag sett på avfärden från hemmet meddelst häst och vagn och kappsäck kändes det ändå som att få kontakt med något stort och fantastiskt som ägt rum. Tyngden av metallen i min hand av myntet, som nästan inte rymdes i min lilla näve (måttet på en gammal silverdollar mäter ca 4 cm) gjorde det hela konkret och verkligt: de här människorna hade funnits på riktigt, resan hade ägt rum på riktigt. 

                               

              

 Min silverdollar, här förlänad med en rund ram som fått en överbliven bit buteljgrönt tyg från en gardin som bakstycke. 

Dollarn var inte det enda myntet i min samling. För en myntsamling hade jag i min ägo, som de flesta barn någon gång har. Helst samlade jag 10-öringar. Det var något tilltalande med både deras ringa storlek och tilika ringa värde, det faktum att för mig var de skatter men för många vuxna skräp. Överblivna 10-öringar kunde jag få närhelst någon fick för sig att städa ur plånboken eller fickan eller byrålådan, och när min morfar snappade upp att jag var en samlare började han komma med de åtråvärda 10-öringarna påsvis till mig när veckan var slut och det var dags för helgbesök. Några år senare togs 10-öringarna ur bruk och jag växlade in hela min skatt. Ibland undrar jag om det inte hade varit trevligare att ha kvar den som den var, en skramlig samling i burkar av plåt och glas. Konkret och ekonomiskt värdelös, men känslomässigt värdefull. 

                                 

                              Några mynt från världens alla hörn förevigade i mitt hems lugna vrå.

En gång till kom pappa hem med ett minnesmynt till mig. Denna gång från hans jobbresa till New York. Det var kopparfärgat och lätt och låg inkapslat i en liten flaska av glas och jag visste att det var en masstillverkad souvenir som säljs likadana i tusen- och åter tusental till turister men ändå väckte det samma känsla av att få med sig en egen liten bit av världen. 

                              

                                                    Souvenirslant från New York. 

Sedan dess har jag alltid med mig mynt hem från mina egna resor. Olika valörer. Små, stora, lätta, tunga, några kantiga och kantstötta, andra ihåliga, vissa blanka och fina, vissa smutsade och tummade. De gör minnet av resorna påtaglig på samma sätt som den där silverdollarn en gång gjorde. Och de ligger inte längre undanstoppade i en låda utan visas upp som de små skatter de är. 

                                   

                                         Ett halsband gjort av japanska yen.

        

 Tavlan är ett collage av jugoslaviska sedlar som var värda för lite för att kunna växlas in. 

Armband á la Annika

                               

Mitt senaste pyssel har bestått av armbandstillverkning. Filt, ull och metall är bra material för att åstadkomma något som går snabbt och lätt att göra men ändå ser både avancerat och dekorativt ut. Inga sömmar behövs längs kanterna, bara att klippa till en lagom bit och sy fast lite fynd och skrot och kanske sånt som blivit över när man pysslat annat. I det här fallet fick det bli några hyskor till lusekoftor samt ett metallornament som blev över från dekoreringen av hörlurarna. 

                               

Det breda armbandet är gjort av ull och fungerar perfekt som handledsvärmare på vintern. 

Det smalare armbandet är gjort av tunt filttyg. Armbandet fästs med tryckknappar på baksidan. 

                                                                   

     Fint till spets.

Ullen går lite omlott så även om hyskorna är hårda blir det följsamt och behagligt att bära. 

                                                                               

Praktiskt portabla manicker

Om man ägnar större delen av sin tid till att antingen läsa, skriva eller fundera kring det här med att läsa och skriva, så behöver man ett mycket litet och mycket bärbart kontor. Min lösning på det är diverse smartmanicker (iPad & iPhone, trådlöst tangentbord & hörlurar) som har fått en diskretare och mindre modern framtoning med hjälp av några fina fodral.

            

                               

                               

                               

                               

                       

                               

Hörlurarna är bra oavsett om det handlar om att lyssna eller mest att stänga ute omvärldens oljud en stund. Och det bokliga iPhone-fodralet har matchats med ett praktiskt och fint fodral även till iPad:en, denna gång i brun linväv med svarta tryckknappar och snirkliga dekorationer. Det hela ryms lätt i en liten väska som inte tillnärmelsevis ser ut att innehålla just ett kontor. 

                              

   

Med den med mig kan jag göra allt jag kan tänkas behöva under en dag: läsa böcker, e-post och pdf:er, skriva, surfa, blogga, logga in på biblioteket - utan att behöva känna mig låst till en plats eller planera i förväg vad jag ska ha med mig. Framför allt så blir jag på så bra humör av att ha allt detta tillgängligt utan att behöva göra avkall på det estetiska för funktionalitetens skull. Praktiska saker kan också få vara vackra. 

       

För framför allt måste mitt praktiska lilla portabilitetskontor snabbt kunna tas fram och fånga en ingivelse i farten utan grusande tankestopp däremellan. Snabbt kunna plockas ner och bort, och ge plats för att glömma bort och vila tankarna och känslorna på något annat. Skrivandet måste tydligen anpassas till mig, inte tvärtom. Lirkas in bland ett bångstyrigt humör och morgontrötthet och helst liksom smygas i min vardag nästan utan att jag är medveten om att det ständigt pågår. Nedkrupen i en soffa, invirad i en varm filt, lutad mot en älsklingsaxel eller lagomt ensam i ett anonymt cafésorl, i tystnaden på biblioteket eller blåsten på hållplatsen mellan bytet från en buss till en annan. Med alla sladdar och skärmar och tekniska tradigheter utom synhåll, men inom räckhåll. Då tänker jag som bäst. 

Väl dold volangväldoft

Vintage-kväll på Röda Korset Umeå för sisådär en månad sedan bjöd på grammofonmusik ur vackra gamla trattar och en chans att fynda efter ordinarie stängningstid. Förutom viktorianska spökhistorier till min bokhylla för ett lagom pris á 20 kr hittade jag små burkar och flaskor i brunt glas, för en summa av detsamma.

Etiketterna har klistrats fast efter att först ha tufsats till lite av sandpapper och färgats in för att se smått smutsade ut.

Tanken är att glasen ska fyllas av väldoft och små pryttlar att ha praktiskt till hands när man behöver.

Inspirationen kommer från den androgyna byxbeklädda uppfinnarkaraktären madame Lefoux i Gail Garrigers andra steampunkroman (Chanslös) om Alexia Tarabotti - numera Maccon - som till skillnad från de barbariska byxlösa skottarna i de skotska högländerna har en osviklig känsla för finess. Inför luftskeppsfärden från London till Skottland har lord Maccon beställt ett specialparaply åt Alexia, tillverkat av madame Lefoux:s kunniga händer och därmed redo för alla eventualiteter. Paraplyet har volanger och ryschpysch som döljer alla hemliga små fickor med fiffigheter och väl uttänkta vapen och får mig att härmed vilja sy hemliga fack och sätta spetsar på alla mina kläder.

"Hon stack ner handen i vecken och tog fram en liten behållare. 'Gift?' undrade lady Maccon och lade huvudet på sned. 'Verkligen inte. Något mycket viktigare: parfym. Vi kan väl inte låta er bekämpa brott oparfymerad.'

'Åh, jaså.' Alexia nickade allvarligt. Madame Lefoux var ju när allt kom omkring fransyska."

Den paraplybeväpnade Alexia Maccon. Själlös, men själfull. 

Steampunkstyle

Musik ska man lyssna på med stil. Helst hemmagjord! 

Jag modifierade ett par befintliga lurar från House of Marley som jag tyckte hade sån fantastisk steampunkpotential att jag inte kunde låta bli dom. Kopparfärgade kåpor av återvunnen aluminium och tvärgående tygremsor i kraftig kanvas med öljetter över svart dito fick sällskap av bland annat skruvar, metallornament och ett par urtavlor med visare. Sladden fick en omgång med kopparfärg, för att dölja rastaränderna. 

Och så här stiligt blev det. 

Fler moddprojekt är på gång, så håll utkik. Snart kommer mer mästerverk. 

Konsten att ge kalla kårar

Ska man nu läsa en massa skräck kan man lika gärna inreda därefter också, för att verkligen försäkra sig om rätt stämning.

Konstverket ifråga har nyligen anlänt på posten i ett stort platt paket från min gamla vän Angelica och är en investering som jag länge längtat efter att göra. Jag vet inte mycket om vad tavlan står för eller innebär för henne men känner mig fri att tolka in min egen fantasi i den. Och den är just nu ganska vildvuxen. Och lutar gärna åt skräckhållet. 

Mer popkonst från Angelica Palovaara kan man hitta här. 

Vad gäller just behovet av skräck så finns det psykologiska förklaringar till varför människor söker sig till sådant som skrämmer. Och varför det förekommit i alla tider, men ändå blossar upp mer under vissa perioder. En teori är att mänskligheten kanaliserar sina känslor av oro och osäkerhet i en otrygg värld genom att uppleva dem i en kontrollerad form. Uppfinnandet av monster ger en slags legitimitet till rädslan samtidigt som det erbjuder en fristad från världens verkliga oroligheter. Å andra sidan har det också förklarats med att det är när vi i verkliga livet är som tryggast som vi får behov av adrenalinpåslag av skrämselsort. Kanske för att hålla oss vakna och alerta i väntan på riktiga faror. 

Jag vet inte vilka tankegångar som är mest sannolika, men troligen är det som gäller för mänskligheten i stort också sant på en mer personlig nivå. 

När min värld började skakas av verkliga katastrofer och tragedier blev plötsligt det fiktiva mörkret spännande på ett sätt som det förut inte varit. Från att ha skyggat för allt vad skräck heter kände jag mig som allra mest trygg i världen när den inramas av spöken, monster och suggestivt skrämmande obegripligheter. Man behöver inte vara psykolog för att förstå att det rör sig om en kombination av flykt och bearbetning. Men frågan är om det egentligen är så viktigt med varför. Är man i den situationen att skräck har blivit behagligt är man fullt upptagen med att djupdyka i det fantastiska utbudet. 

Jag kommer att skriva en hel del om skräck här framöver, främst gotisk skräck eftersom det var den som öppnade mina ögon för genren överlag, men jag kommer nog inte att kunna hålla mig borta från modern skräck heller. Allt skräckrelaterat taggas härmed under "rysligheter" så blir det lätt att hitta - eller undvika, om man är lite räddhågsen. 

Konsten att knyta en kravatt

Enligt historiska källor introducerades kravatten av kroater på 1600-talet och spreds vidare tack vare fransmännens känsla för mode. Enligt Alexia Tarabotti, huvudkaraktären i Gail Carrigers steampunk-romanserie, påbjöds plagget dock i första hand för att på ett stilfullt sätt dölja vampyrbett.  

 Oavsett rådande anledning till munderingen, så knyts den förslagsvis så här:

Et voilà! 

Att de i tid må väckas

Trollbunden av skräckböcker just nu, och senaste fascinationen gäller Mörkersdottir förlag, framför allt Frida Arwen Rosenlunds mysrysliga Att de i tid må väckas.

Inspiration har hämtats bland annat från en passage ur 1819 års psalmbok (Psalm 464) som förutom att ge namn åt boken sätter stämningen redan från första sidan och ger en liten fingervisning om vad man kan vänta sig för slags upplevelse under nästföljande ca 300 sidor: ett ålderdomligt klingande och vackert men ändå enkelt och vardagligt språk och en gruvlig historia rotad i både kristendom och folktro. Handlingen är förlagd till 40-talets Bergslagen och berättas omväxlande utifrån de två huvudkaraktärerna Hilda och Johannas perspektiv. Hilda, som är havande och flyr hemmet av rädsla för faderns vrede, och Johanna som tampas med den komplicerade kärleken till både sin man Herman och vännen Georg. Deras liv vävs ihop på ett oväntat och skrämmande sätt - för i bygden rör sig något ont och samtidigt lockande, något eller någon som får kvinnor att drömma besynnerliga drömmar. Och detta onda har också något att göra med att Hilda försvinner, då hennes flykt leder henne till en stuga i skogen där ett märkligt tvillingpar huserar.

"Ho satans boning tänker på

Och de fördömdas pina

Hans blod av fasa stelna må

Hans kraft av ångst förtvina

Där masken gnager som ej dör

Där elden ej ska släckas

Ack Herre våra hjärtan rör

Att de i tid må väckas"

Frida Arwen Rosenlund lyckas fånga både det jordnära enkla och det svårgripbara skrämmande på ett sätt som få förmår. Jag skrev nyligen om boken i Nöjesmagasinet City (nr 5, 2013) att den ännu inte hade kommit ut som pappersversion, vilket den om jag inte har helt fel gjorde ungefär samtidigt som tidningen gick till tryck - så nu finns den alltså ute, även för nostalgiska själar som liksom jag fortfarande föredrar en "riktig" bok.

Och apropå riktiga böcker så inspirerades jag av psalmpassagen ovan att försiktigt bläddra lite i några gamla släktklenoder som jag fått till låns av min farmor. All den heliga skrift, i tre band från 1902. Även fast de för mig mest är ett vackra föremål så är det ändå fantastiskt fantasieggande att föreställa sig allt de en gång har betytt. Förtröstan, besvärjelse, bejakan.

Ack Herre våra hjärtan rör... Att de i tid må väckas 

Bilderna är mina privata.

F för Författa

Jag är nästan barnsligt förtjust i smycken. Fast inte vilka som helst - de måste betyda något, ha personlig anknytning eller affektionsvärde. Som det här halsbandet, tillverkat av tangenten F från en gammal skrivmaskin. Det tar mig tillbaka till när jag var liten och datorer inte fanns, men lycka var att få leka med skrivmaskinen och knappra långa rader av krumelurer.
Tillverkat av Liza Hermeline.  

Den första skrivmaskinen uppfanns 1865 och gick under namnet Skrivkulan,  då tangenterna var placerade på ett halvklot. Idag kan man köpa en Skrivkula för ca 250 000 kronor. 

.

Annars får man nöja sig med ett något nyare, men ändå väldigt fint F.

Bilden ovan är för liten för att det ska gå att se ordentligt, men tittar man noga kan man nog ändå se ordet författa. För knapprandet fortsatte, fast krumelurerna fick mer och mer betydelse, och klottrades ner i vingliga rader på papper hemma och i skolans skrivhäften. Fortfarande trillar de ut, men numera mer bekvämt genom ett litet trådlöst tangentbord som jag alltid har med mig i handväskan.

Jag har aldrig gett ut en bok, men författare är jag ändå.