Sentimentalt samlande

                             

                              

    

När jag var liten fick jag av min far en silverdollar som emigrerande släktingar en gång haft med sig tillbaka till Sverige. Det var inte jättegammalt - the Peace Dollar trycktes upp mellan åren 1921 och 1935, jag tror att det står 1922 på mitt - men tillräckligt för att bära med sig en spännande känsla av världshistoria. Tillsammans med de svartvita fotografierna jag sett på avfärden från hemmet meddelst häst och vagn och kappsäck kändes det ändå som att få kontakt med något stort och fantastiskt som ägt rum. Tyngden av metallen i min hand av myntet, som nästan inte rymdes i min lilla näve (måttet på en gammal silverdollar mäter ca 4 cm) gjorde det hela konkret och verkligt: de här människorna hade funnits på riktigt, resan hade ägt rum på riktigt. 

                               

              

 Min silverdollar, här förlänad med en rund ram som fått en överbliven bit buteljgrönt tyg från en gardin som bakstycke. 

Dollarn var inte det enda myntet i min samling. För en myntsamling hade jag i min ägo, som de flesta barn någon gång har. Helst samlade jag 10-öringar. Det var något tilltalande med både deras ringa storlek och tilika ringa värde, det faktum att för mig var de skatter men för många vuxna skräp. Överblivna 10-öringar kunde jag få närhelst någon fick för sig att städa ur plånboken eller fickan eller byrålådan, och när min morfar snappade upp att jag var en samlare började han komma med de åtråvärda 10-öringarna påsvis till mig när veckan var slut och det var dags för helgbesök. Några år senare togs 10-öringarna ur bruk och jag växlade in hela min skatt. Ibland undrar jag om det inte hade varit trevligare att ha kvar den som den var, en skramlig samling i burkar av plåt och glas. Konkret och ekonomiskt värdelös, men känslomässigt värdefull. 

                                 

                              Några mynt från världens alla hörn förevigade i mitt hems lugna vrå.

En gång till kom pappa hem med ett minnesmynt till mig. Denna gång från hans jobbresa till New York. Det var kopparfärgat och lätt och låg inkapslat i en liten flaska av glas och jag visste att det var en masstillverkad souvenir som säljs likadana i tusen- och åter tusental till turister men ändå väckte det samma känsla av att få med sig en egen liten bit av världen. 

                              

                                                    Souvenirslant från New York. 

Sedan dess har jag alltid med mig mynt hem från mina egna resor. Olika valörer. Små, stora, lätta, tunga, några kantiga och kantstötta, andra ihåliga, vissa blanka och fina, vissa smutsade och tummade. De gör minnet av resorna påtaglig på samma sätt som den där silverdollarn en gång gjorde. Och de ligger inte längre undanstoppade i en låda utan visas upp som de små skatter de är. 

                                   

                                         Ett halsband gjort av japanska yen.

        

 Tavlan är ett collage av jugoslaviska sedlar som var värda för lite för att kunna växlas in. 

Armband á la Annika

                               

Mitt senaste pyssel har bestått av armbandstillverkning. Filt, ull och metall är bra material för att åstadkomma något som går snabbt och lätt att göra men ändå ser både avancerat och dekorativt ut. Inga sömmar behövs längs kanterna, bara att klippa till en lagom bit och sy fast lite fynd och skrot och kanske sånt som blivit över när man pysslat annat. I det här fallet fick det bli några hyskor till lusekoftor samt ett metallornament som blev över från dekoreringen av hörlurarna. 

                               

Det breda armbandet är gjort av ull och fungerar perfekt som handledsvärmare på vintern. 

Det smalare armbandet är gjort av tunt filttyg. Armbandet fästs med tryckknappar på baksidan. 

                                                                   

     Fint till spets.

Ullen går lite omlott så även om hyskorna är hårda blir det följsamt och behagligt att bära.