Halloween och All helgona är till ända. Den mest rysansvärda högtiden och den vackraste.
 |
| Anna-Lotta och Ulrika. (Lånat foto, redigerat av mig.) |
Jag älskar det. Att både få bejaka de morbida sidorna av livet, och få en chans att kontemplera över livets förgänglighet och de sorgliga men också vackra sidorna av döden. Liv och död, mörker och ljus, kyla och värme. Allvar och allt där förutom.
 |
| Delar av min Halloweenklädsel, inspirerad av Tim Burton. |
 |
| Jag |
Dessutom under årets allra vackraste årstid. När det brinner av färger i löven som prasslar och rasslar och obevekligt faller och det doftar torv och mull. Höstigt vemod är en slags sällsam lycka. I varje fall om man som jag gärna dras åt det melankoliska.
 |
| Norra Kyrkogården, Umeå. |
Alltså tog vi en promenad på Norra Kyrkogården för att tända höstljus på gravarna.
Mina egna anhöriga ligger långväga begravna, därför lånades en mormor, en morfar och en nära vän av min pojkvän. Jag är säker på att de mina kände omtanken ändå även de.
 |
| Till minne av Edith Wåhlin. |
 |
| Sorgesten. |
Minneslund.
Det bästa ändå: Att efter en lång stund i kylan på kyrkogården få komma in i värmen igen och dricka varm choklad, hopkurad i tryggheten under en mjuk filt.
