All hallows eve

Eftersom jag haft en påfallande Poe-period på sistone, blev årets val av halloweenutstyrsel ganska lätt: Lenore.

Spöket av Lenore, vill säga.

Ursprungligen kommer hon från ballad som skrevs på 1700-talet av den tyske poeten Gottfried August Bürger. En slags vampyrskildring, sägs det. Jag har tyvärr inte själv hunnit läsa den än. 

Nuförtiden är hon mer känd från Edgar Allan Poes "The Raven".

Där har hon rollen av diktjagets avlidna hustru, som ännu plågar honom med sin påtagliga frånvaro, där han vankar av och an i sitt rum i ett tröstlöst försök att fly in i sina böcker
denna mörka decembernatt... 

... när plötsligt korpen knackar på.

Poes version är vacker och sorgesam, men till halloween behövs något ännu mer drastiskt. 

Så i min jakt på inspiration hittade jag till slut en annan dikt: 

"The Lenore".

"The Lenore". Parafras på Poes "The Raven". Författare: okänd.

Här är Lenore istället en slags Medea, en otrogenhetens hämnerska, med korpen som sin allierade. Redo att driva sin före detta älskade in över galenskapens gräns:

"This is the first of many treats, 
my dark vengeance for he who cheats",
I quietly confide and coddle 
my clever bird of war ...

Så med inspirationen funnen var det dags att ägna sig åt kostymen.

Eftersom jag det här året fuskade med en färdig klänning, fick det bli hemmapyssel med detaljerna istället.  

Här, Lenores smycken.

 En berlock till Lenore, och en till korpen, som sitter på hennes arm som följeslagare till dödsriket. Jag tyckte om tanken på att låta korpen flyga med meddelanden mellan de två världarna. 

Texten är några rader från "The Raven" som jag skrev med gammaldags skrivstil på en pappersremsa som jag sedan färgade in kanterna på. Den andra berlocken består av ett porträtt av Poe, som jag lackat med dimensionslack (Royal Coat Dimensional Magic) för att ge en glasliknande yta.

Här är klänningen som "min" Lenore bar.

Dödsorsaken:
en flaska vin, spetsad med spindelgift.

-

For the rare and radiant maiden

whom the angels name Lenore

Nameless here 

forevermore 

-

Pärlpysslat

Sötvattenspärlor som jag fått i present av min syster för länge sen blev äntligen ett armband.

Det viras många varv om armen och stängs sen med ett svart magnetlås.

En höstigt rödlackad bambuskål fick bli pärlpysselverktyg då den visade sig vara perfekt att ha i knäet med pärlorna i medan man trär. Annars tappar man lätt bort en eller två, eller tio. 

Pärlorna är trädda på svart silkestråd. Just den här tråden var förpreparerad längst ut för att lättare kunna trä pärlorna på plats, men om man vill göra en egen pärlnål så är ett tips att bara doppa trådänden i lite nagellack. Då styvnar den och blir lätt att dra genom pärlorna.

Jag använde två väldigt närliggande nyanser och trädde varannan, för att få lite mer liv när ljuset faller på. Fast de är ju barocka och därmed ganska livfulla i sig själva. 

Det blev ett till armband också, med runda pärlor. Av glas, svala och tunga. Här varannan mörkgrön, varannan svart, varvat med mindre pärlor däremellan.

Dessutom fyndade jag också ett pärlhalsband i guldfärg på Röda korset som även det blev fint som virat armband. 

Det kändes synd att ta isär det när det var fint redan som det var. Annars är mitt bästa tips är just att köpa begagnade smycken på loppis och återanvända materialet de är gjorda av, det blir för det mesta billigare än att köpa från pysselbutiker.

Blanka blad

Med anledning av mitt förra inlägg om Edgar Allan Poe måste jag passa på att visa en fantastisk present som nyligen gavs mig i all blygsamhet. En anteckningsbok från Paperblanks. 

Poes handskrift präglad i guldfärg på en plommonlila bakgrund - min favoritfärg! - är en reproduktion av originalmanuskriptet till dikten "Tamerlane".  

Signaturen på högersidan döljer ett magnetlås som viks över bokens framsida och klickar nästan ljudlöst på plats. Det påminner mig lite vagt om origami, och jag tycker om den associationen. 

På baksidan står Poes fullständiga namn och årtalen för hans födelse och död.

Men det finaste för mig är ändå det som står skrivet på insidan av pärmen, med en handstil som jag är mycket mer bekant med:

För det visar att den som skrivit det också är mycket bekant med mig.

Nu kanske jag till och med vågar använda den här anteckningsboken till att faktiskt skriva i.
Ett infall är ett infall bara, det behöver inte vara perfekt.

Om jag är riktigt modig kanske jag till och med vågar skriva mina infall med bläckpennorna som jag haft liggande i lådan länge men inte tagit mig för att använda än. 

 De är gjorda helt och hållet i glas, och med en liten glasbehållare med bläck att doppa den snurrade spetsen i. En slags nyare variant av gamla tiders bläckpennor, antar jag. Fastän de är av glas känns de inte alls sköra utan har rejäl tyngd, skön att hålla i handen. Tyvärr minns jag inte längre var jag fått dem.

Förutom anteckningsböckerna i serien Embellished Manuscripts - olika varianter inspirerade av Kafka, Shakespeare, Wordsworth och Einstein, bland andra - har Paperblanks även tillverkat en annan produkt som  jag tycker om och varav jag har en i min ägo.

Den går under namnet Moroccan Black Accordion Box och jag använder den för att hålla ordning på en del av mitt pyssel. När idéerna är fler än tillfällena att förverkliga dem, behöver man organisera.

Tänk att en helt vanlig dragspelsmapp kan se så här ut: 

Poe-etry

Det finns en textrad av Edgar Allan Poe som jag fäst mig vid:

Jag tycker faktiskt om det så mycket att jag bär det runt armen ibland. 

 Armbandet är inhandlat på Etsy och tillverkat av Accessoreads 

som gör en massa fantastiska accessoarer av litterära citat. 

Grundmaterialet är rostfritt stål, som dekorerats med decoupage och sedan lackats, 

och det färdiga armbandet har en väldigt fin bronsglans som lyser upp det svarta.

Den enda modifieringen jag gjort själv är att trycka ihop det lite för att minska storleken, 

och fäst ett stycke svart filt på baksidan för att göra det bekvämare att bära. 

Textraden kommer ursprungligen från ett stycke ur en längre dikt som Poe publicerade endast vid ett enda tillfälle - många av hans dikter återkommer annars i ett flertal verk.

"Introduction", by E.A. Poe.

"Anacreon", som nämns i dikten -

en av de stora grekiska diktarna - tycks ha varit en av Poes förebilder. 

(Om man blir nyfiken på mer om vad nämnda citat har med både mig och gamla greker att göra, kan man gå in på dagensbok.com, där jag idag skriver om den nyutkomna översättningen av Euripides "Backanterna" och "Ifigenia i Aulis.")

 Varför publicerades den bara en gång? 

Kanske var han inte nöjd med dikten, kanske var den för personlig. 

Det har till exempel spekulerats i att den del som börjar med:

"I could not love except where Death

Was mingling with his Beauty´s breath"

är Poes personliga betraktelse om hur kvinnorna i hans liv ryckts ifrån honom

- av ålder, tidig död, samt genom att helt enkelt genom att ha gift sig med någon annan. 

(Delar av dikten inkorporerades senare i en dikt som går under namnet "Romance".
Men då finns inte raden som är min favorit längre med.)

Poe själv dog under "mystiska omständigheter". 

Efter att han den 3 oktober 1849 hittats yrande på gatorna i Baltimore i vånda 

fördes han till sjukhus, där han avled några dagar senare. 

Det gick aldrig att få klarhet i vad som orsakat tillståndet, men bland teorierna har nämts bland annat mord, självmord, syfilis, rabies och kolera. De kläder han hade på sig har ifrågasatts såsom varande hans egna, eftersom han var känd för att bära vårdade kläder, i motsats till de smutsiga illasittande trasor man fann honom i. Han hallucinerade och ropade namnet "Reynolds" om och om igen. Vem denne Reynolds var vet ingen. 

Poe var vid "försvinnandet" egentligen på väg från Richmond, där han bodde, till New York. Han hade inga av sina tillhörigheter med sig. Den behandlande läkarens trovärdighet har ifrågasatts, men ingen kommer någonsin att kunna få veta säkert.

Alla medicinska handlingar har gått förlorade.

Det sägs att hans sista ord var: "Lord, help my poor soul".

"Lord, help my poor soul!"

Edgar Allan Poe begravdes i en enkel, billig kista, den 8 oktober 1849,

 i en ceremoni som varade bara några minuter. 

Vädret var kallt och fuktigt. Besökarna var få.

På grund av en incident då ett tåg spårade ur från sin räls och plöjde genom monumentgården blev dock en av stenarna till Poes monument förstörd, 

och så småningom beslutades det att graven skulle flyttas och få ett nytt monument. 

Man verkar dock ha haft problem med att hitta rätt lik,
- till att börja med flyttades istället en 19-årig militär.

Dessutom vändes graven åt fel håll. 

Omständigheterna efter Poes död är lika förvirrande som de var vad gällde orsaken till den.

Men det nya monumentet avtäcktes i alla fall till slut, 

den 17 november 1875,
och förhoppningsvis vilar han där i frid.

Som i en liten ask

Om man som jag har en liten katt hemma med bus i tassarna som gärna leker vilda lekar med allt som är smått, då behövs det praktisk förvaring för allt sånt som annars som kan komma bort. 

Därför står den här lilla asken ständigt framme på mitt sängbord. Att lägga smycken i som jag haft på mig under dagen. 

Så här ser den ut i närbild. 

  

Asken är av lackat trä och inhandlad på en marknad i Prag och motivet på locket är ett tryck av art noveau-konstnären Alphonse Mucha.

                        

                                  Mucha 

Herr Mucha har också fått sig tillägnat ett eget museum, beläget i Kaunicky Palác vid Staromêstské námêsti, Gamla stadens torg, i "denna vackra stad av sten" (som Prag enligt Wikipedia fick heta i ett citat av en arabisk köpman år 965, vilket som tur är stämmer bra fortfarande). Många gamla byggnader finns kvar och att åka till Prag känns faktiskt lite som att åka i tiden. Gotiska byggnadsverk och art noveau i kombination gör staden till något av en steampunkdröm. 

Staromêstské námêsti, Paha. 

                     

                            Jag på Mucha-muséet. Poserar som en art noveau-dam. 

Art noveau uppkom, precis som många andra konstriktningar, som en motvikt mot något annat. En reaktion mot de då rådande idealen. Jugend - tyska för "ungdom"- kan sägas vara samlingsbegreppet för de nya konstriktningar som uppkom mellan 1890-talet och 1920-talet och som kom att få olika benämningar i olika länder: modernisme, secession ("utbrytning") och Liberty style, för att nämna några. Och art noveau. 

Namnen säger mycket om vilka tankar som fanns där som inspiration: en vilja att skapa konst som andas något nytt, fritt, ungdomligt, något som bryter sig loss från de gamla ramarna. 

Nu gör den det igen genom att låta sig korsbefruktas med diverse steampunkinfluenser. Framför allt i scrapbook-världen, av någon anledning. Här är ett exempel på hur det kan se ut när designteamen från Graphic 45 har lekt med inspiration från både steampunk- och art noveau. Bilden är från ett papper i kollektionen "Steampunk Debutante".

                                  

 

Halloween

Halloween och All helgona är till ända. Den mest rysansvärda högtiden och den vackraste.

Anna-Lotta och Ulrika. (Lånat foto, redigerat av mig.)

Jag älskar det. Att både få bejaka de morbida sidorna av livet, och få en chans att kontemplera över livets förgänglighet och de sorgliga men också vackra sidorna av döden. Liv och död, mörker och ljus, kyla och värme. Allvar och allt där förutom. 

Delar av min Halloweenklädsel, inspirerad av Tim Burton. 

Jag

Dessutom under årets allra vackraste årstid. När det brinner av färger i löven som prasslar och rasslar och obevekligt faller och det doftar torv och mull. Höstigt vemod är en slags sällsam lycka. I varje fall om man som jag gärna dras åt det melankoliska. 

Norra Kyrkogården, Umeå.

Alltså tog vi en promenad på Norra Kyrkogården för att tända höstljus på gravarna. 

Mina egna anhöriga ligger långväga begravna, därför lånades en mormor, en morfar och en nära vän av min pojkvän. Jag är säker på att de mina kände omtanken ändå även de.

Till minne av Edith Wåhlin.

Sorgesten.

Minneslund.

Det bästa ändå: Att efter en lång stund i kylan på kyrkogården få komma in i värmen igen och dricka varm choklad, hopkurad i tryggheten under en mjuk filt.