Alla helgons natt

I skuggan av en tall 


Vid mossbelupen sten 


Här vilar vi en stund 


I varma lyktors sken 



På lugn och stilla plats

I tryggt och vilsamt bo 


Har vi vår grav att sova i 


Här vilar vi i ro 



Men snart är vilan över

Skuggorna blir fler 


Inatt är alla helgons natt


Vi sover inte mer 


Från stenens fot hörs skrovlig röst:

Sörj varken mig eller de andra. 


Låt denna vetskap bli din tröst -

Inatt ska vi gå upp och vandra

 - Annika Åström 2012

Sentimentalt samlande

                             

                              

    

När jag var liten fick jag av min far en silverdollar som emigrerande släktingar en gång haft med sig tillbaka till Sverige. Det var inte jättegammalt - the Peace Dollar trycktes upp mellan åren 1921 och 1935, jag tror att det står 1922 på mitt - men tillräckligt för att bära med sig en spännande känsla av världshistoria. Tillsammans med de svartvita fotografierna jag sett på avfärden från hemmet meddelst häst och vagn och kappsäck kändes det ändå som att få kontakt med något stort och fantastiskt som ägt rum. Tyngden av metallen i min hand av myntet, som nästan inte rymdes i min lilla näve (måttet på en gammal silverdollar mäter ca 4 cm) gjorde det hela konkret och verkligt: de här människorna hade funnits på riktigt, resan hade ägt rum på riktigt. 

                               

              

 Min silverdollar, här förlänad med en rund ram som fått en överbliven bit buteljgrönt tyg från en gardin som bakstycke. 

Dollarn var inte det enda myntet i min samling. För en myntsamling hade jag i min ägo, som de flesta barn någon gång har. Helst samlade jag 10-öringar. Det var något tilltalande med både deras ringa storlek och tilika ringa värde, det faktum att för mig var de skatter men för många vuxna skräp. Överblivna 10-öringar kunde jag få närhelst någon fick för sig att städa ur plånboken eller fickan eller byrålådan, och när min morfar snappade upp att jag var en samlare började han komma med de åtråvärda 10-öringarna påsvis till mig när veckan var slut och det var dags för helgbesök. Några år senare togs 10-öringarna ur bruk och jag växlade in hela min skatt. Ibland undrar jag om det inte hade varit trevligare att ha kvar den som den var, en skramlig samling i burkar av plåt och glas. Konkret och ekonomiskt värdelös, men känslomässigt värdefull. 

                                 

                              Några mynt från världens alla hörn förevigade i mitt hems lugna vrå.

En gång till kom pappa hem med ett minnesmynt till mig. Denna gång från hans jobbresa till New York. Det var kopparfärgat och lätt och låg inkapslat i en liten flaska av glas och jag visste att det var en masstillverkad souvenir som säljs likadana i tusen- och åter tusental till turister men ändå väckte det samma känsla av att få med sig en egen liten bit av världen. 

                              

                                                    Souvenirslant från New York. 

Sedan dess har jag alltid med mig mynt hem från mina egna resor. Olika valörer. Små, stora, lätta, tunga, några kantiga och kantstötta, andra ihåliga, vissa blanka och fina, vissa smutsade och tummade. De gör minnet av resorna påtaglig på samma sätt som den där silverdollarn en gång gjorde. Och de ligger inte längre undanstoppade i en låda utan visas upp som de små skatter de är. 

                                   

                                         Ett halsband gjort av japanska yen.

        

 Tavlan är ett collage av jugoslaviska sedlar som var värda för lite för att kunna växlas in. 

Armband á la Annika

                               

Mitt senaste pyssel har bestått av armbandstillverkning. Filt, ull och metall är bra material för att åstadkomma något som går snabbt och lätt att göra men ändå ser både avancerat och dekorativt ut. Inga sömmar behövs längs kanterna, bara att klippa till en lagom bit och sy fast lite fynd och skrot och kanske sånt som blivit över när man pysslat annat. I det här fallet fick det bli några hyskor till lusekoftor samt ett metallornament som blev över från dekoreringen av hörlurarna. 

                               

Det breda armbandet är gjort av ull och fungerar perfekt som handledsvärmare på vintern. 

Det smalare armbandet är gjort av tunt filttyg. Armbandet fästs med tryckknappar på baksidan. 

                                                                   

     Fint till spets.

Ullen går lite omlott så även om hyskorna är hårda blir det följsamt och behagligt att bära. 

                                                                               

Praktiskt portabla manicker

Om man ägnar större delen av sin tid till att antingen läsa, skriva eller fundera kring det här med att läsa och skriva, så behöver man ett mycket litet och mycket bärbart kontor. Min lösning på det är diverse smartmanicker (iPad & iPhone, trådlöst tangentbord & hörlurar) som har fått en diskretare och mindre modern framtoning med hjälp av några fina fodral.

            

                               

                               

                               

                               

                       

                               

Hörlurarna är bra oavsett om det handlar om att lyssna eller mest att stänga ute omvärldens oljud en stund. Och det bokliga iPhone-fodralet har matchats med ett praktiskt och fint fodral även till iPad:en, denna gång i brun linväv med svarta tryckknappar och snirkliga dekorationer. Det hela ryms lätt i en liten väska som inte tillnärmelsevis ser ut att innehålla just ett kontor. 

                              

   

Med den med mig kan jag göra allt jag kan tänkas behöva under en dag: läsa böcker, e-post och pdf:er, skriva, surfa, blogga, logga in på biblioteket - utan att behöva känna mig låst till en plats eller planera i förväg vad jag ska ha med mig. Framför allt så blir jag på så bra humör av att ha allt detta tillgängligt utan att behöva göra avkall på det estetiska för funktionalitetens skull. Praktiska saker kan också få vara vackra. 

       

För framför allt måste mitt praktiska lilla portabilitetskontor snabbt kunna tas fram och fånga en ingivelse i farten utan grusande tankestopp däremellan. Snabbt kunna plockas ner och bort, och ge plats för att glömma bort och vila tankarna och känslorna på något annat. Skrivandet måste tydligen anpassas till mig, inte tvärtom. Lirkas in bland ett bångstyrigt humör och morgontrötthet och helst liksom smygas i min vardag nästan utan att jag är medveten om att det ständigt pågår. Nedkrupen i en soffa, invirad i en varm filt, lutad mot en älsklingsaxel eller lagomt ensam i ett anonymt cafésorl, i tystnaden på biblioteket eller blåsten på hållplatsen mellan bytet från en buss till en annan. Med alla sladdar och skärmar och tekniska tradigheter utom synhåll, men inom räckhåll. Då tänker jag som bäst. 

Väl dold volangväldoft

Vintage-kväll på Röda Korset Umeå för sisådär en månad sedan bjöd på grammofonmusik ur vackra gamla trattar och en chans att fynda efter ordinarie stängningstid. Förutom viktorianska spökhistorier till min bokhylla för ett lagom pris á 20 kr hittade jag små burkar och flaskor i brunt glas, för en summa av detsamma.

Etiketterna har klistrats fast efter att först ha tufsats till lite av sandpapper och färgats in för att se smått smutsade ut.

Tanken är att glasen ska fyllas av väldoft och små pryttlar att ha praktiskt till hands när man behöver.

Inspirationen kommer från den androgyna byxbeklädda uppfinnarkaraktären madame Lefoux i Gail Garrigers andra steampunkroman (Chanslös) om Alexia Tarabotti - numera Maccon - som till skillnad från de barbariska byxlösa skottarna i de skotska högländerna har en osviklig känsla för finess. Inför luftskeppsfärden från London till Skottland har lord Maccon beställt ett specialparaply åt Alexia, tillverkat av madame Lefoux:s kunniga händer och därmed redo för alla eventualiteter. Paraplyet har volanger och ryschpysch som döljer alla hemliga små fickor med fiffigheter och väl uttänkta vapen och får mig att härmed vilja sy hemliga fack och sätta spetsar på alla mina kläder.

"Hon stack ner handen i vecken och tog fram en liten behållare. 'Gift?' undrade lady Maccon och lade huvudet på sned. 'Verkligen inte. Något mycket viktigare: parfym. Vi kan väl inte låta er bekämpa brott oparfymerad.'

'Åh, jaså.' Alexia nickade allvarligt. Madame Lefoux var ju när allt kom omkring fransyska."

Den paraplybeväpnade Alexia Maccon. Själlös, men själfull. 

Steampunkstyle

Musik ska man lyssna på med stil. Helst hemmagjord! 

Jag modifierade ett par befintliga lurar från House of Marley som jag tyckte hade sån fantastisk steampunkpotential att jag inte kunde låta bli dom. Kopparfärgade kåpor av återvunnen aluminium och tvärgående tygremsor i kraftig kanvas med öljetter över svart dito fick sällskap av bland annat skruvar, metallornament och ett par urtavlor med visare. Sladden fick en omgång med kopparfärg, för att dölja rastaränderna. 

Och så här stiligt blev det. 

Fler moddprojekt är på gång, så håll utkik. Snart kommer mer mästerverk. 

Konsten att ge kalla kårar

Ska man nu läsa en massa skräck kan man lika gärna inreda därefter också, för att verkligen försäkra sig om rätt stämning.

Konstverket ifråga har nyligen anlänt på posten i ett stort platt paket från min gamla vän Angelica och är en investering som jag länge längtat efter att göra. Jag vet inte mycket om vad tavlan står för eller innebär för henne men känner mig fri att tolka in min egen fantasi i den. Och den är just nu ganska vildvuxen. Och lutar gärna åt skräckhållet. 

Mer popkonst från Angelica Palovaara kan man hitta här. 

Vad gäller just behovet av skräck så finns det psykologiska förklaringar till varför människor söker sig till sådant som skrämmer. Och varför det förekommit i alla tider, men ändå blossar upp mer under vissa perioder. En teori är att mänskligheten kanaliserar sina känslor av oro och osäkerhet i en otrygg värld genom att uppleva dem i en kontrollerad form. Uppfinnandet av monster ger en slags legitimitet till rädslan samtidigt som det erbjuder en fristad från världens verkliga oroligheter. Å andra sidan har det också förklarats med att det är när vi i verkliga livet är som tryggast som vi får behov av adrenalinpåslag av skrämselsort. Kanske för att hålla oss vakna och alerta i väntan på riktiga faror. 

Jag vet inte vilka tankegångar som är mest sannolika, men troligen är det som gäller för mänskligheten i stort också sant på en mer personlig nivå. 

När min värld började skakas av verkliga katastrofer och tragedier blev plötsligt det fiktiva mörkret spännande på ett sätt som det förut inte varit. Från att ha skyggat för allt vad skräck heter kände jag mig som allra mest trygg i världen när den inramas av spöken, monster och suggestivt skrämmande obegripligheter. Man behöver inte vara psykolog för att förstå att det rör sig om en kombination av flykt och bearbetning. Men frågan är om det egentligen är så viktigt med varför. Är man i den situationen att skräck har blivit behagligt är man fullt upptagen med att djupdyka i det fantastiska utbudet. 

Jag kommer att skriva en hel del om skräck här framöver, främst gotisk skräck eftersom det var den som öppnade mina ögon för genren överlag, men jag kommer nog inte att kunna hålla mig borta från modern skräck heller. Allt skräckrelaterat taggas härmed under "rysligheter" så blir det lätt att hitta - eller undvika, om man är lite räddhågsen.