Poe-etry

Det finns en textrad av Edgar Allan Poe som jag fäst mig vid:

Jag tycker faktiskt om det så mycket att jag bär det runt armen ibland. 

 Armbandet är inhandlat på Etsy och tillverkat av Accessoreads 

som gör en massa fantastiska accessoarer av litterära citat. 

Grundmaterialet är rostfritt stål, som dekorerats med decoupage och sedan lackats, 

och det färdiga armbandet har en väldigt fin bronsglans som lyser upp det svarta.

Den enda modifieringen jag gjort själv är att trycka ihop det lite för att minska storleken, 

och fäst ett stycke svart filt på baksidan för att göra det bekvämare att bära. 

Textraden kommer ursprungligen från ett stycke ur en längre dikt som Poe publicerade endast vid ett enda tillfälle - många av hans dikter återkommer annars i ett flertal verk.

"Introduction", by E.A. Poe.

"Anacreon", som nämns i dikten -

en av de stora grekiska diktarna - tycks ha varit en av Poes förebilder. 

(Om man blir nyfiken på mer om vad nämnda citat har med både mig och gamla greker att göra, kan man gå in på dagensbok.com, där jag idag skriver om den nyutkomna översättningen av Euripides "Backanterna" och "Ifigenia i Aulis.")

 Varför publicerades den bara en gång? 

Kanske var han inte nöjd med dikten, kanske var den för personlig. 

Det har till exempel spekulerats i att den del som börjar med:

"I could not love except where Death

Was mingling with his Beauty´s breath"

är Poes personliga betraktelse om hur kvinnorna i hans liv ryckts ifrån honom

- av ålder, tidig död, samt genom att helt enkelt genom att ha gift sig med någon annan. 

(Delar av dikten inkorporerades senare i en dikt som går under namnet "Romance".
Men då finns inte raden som är min favorit längre med.)

Poe själv dog under "mystiska omständigheter". 

Efter att han den 3 oktober 1849 hittats yrande på gatorna i Baltimore i vånda 

fördes han till sjukhus, där han avled några dagar senare. 

Det gick aldrig att få klarhet i vad som orsakat tillståndet, men bland teorierna har nämts bland annat mord, självmord, syfilis, rabies och kolera. De kläder han hade på sig har ifrågasatts såsom varande hans egna, eftersom han var känd för att bära vårdade kläder, i motsats till de smutsiga illasittande trasor man fann honom i. Han hallucinerade och ropade namnet "Reynolds" om och om igen. Vem denne Reynolds var vet ingen. 

Poe var vid "försvinnandet" egentligen på väg från Richmond, där han bodde, till New York. Han hade inga av sina tillhörigheter med sig. Den behandlande läkarens trovärdighet har ifrågasatts, men ingen kommer någonsin att kunna få veta säkert.

Alla medicinska handlingar har gått förlorade.

Det sägs att hans sista ord var: "Lord, help my poor soul".

"Lord, help my poor soul!"

Edgar Allan Poe begravdes i en enkel, billig kista, den 8 oktober 1849,

 i en ceremoni som varade bara några minuter. 

Vädret var kallt och fuktigt. Besökarna var få.

På grund av en incident då ett tåg spårade ur från sin räls och plöjde genom monumentgården blev dock en av stenarna till Poes monument förstörd, 

och så småningom beslutades det att graven skulle flyttas och få ett nytt monument. 

Man verkar dock ha haft problem med att hitta rätt lik,
- till att börja med flyttades istället en 19-årig militär.

Dessutom vändes graven åt fel håll. 

Omständigheterna efter Poes död är lika förvirrande som de var vad gällde orsaken till den.

Men det nya monumentet avtäcktes i alla fall till slut, 

den 17 november 1875,
och förhoppningsvis vilar han där i frid.

Som i en liten ask

Om man som jag har en liten katt hemma med bus i tassarna som gärna leker vilda lekar med allt som är smått, då behövs det praktisk förvaring för allt sånt som annars som kan komma bort. 

Därför står den här lilla asken ständigt framme på mitt sängbord. Att lägga smycken i som jag haft på mig under dagen. 

Så här ser den ut i närbild. 

  

Asken är av lackat trä och inhandlad på en marknad i Prag och motivet på locket är ett tryck av art noveau-konstnären Alphonse Mucha.

                        

                                  Mucha 

Herr Mucha har också fått sig tillägnat ett eget museum, beläget i Kaunicky Palác vid Staromêstské námêsti, Gamla stadens torg, i "denna vackra stad av sten" (som Prag enligt Wikipedia fick heta i ett citat av en arabisk köpman år 965, vilket som tur är stämmer bra fortfarande). Många gamla byggnader finns kvar och att åka till Prag känns faktiskt lite som att åka i tiden. Gotiska byggnadsverk och art noveau i kombination gör staden till något av en steampunkdröm. 

Staromêstské námêsti, Paha. 

                     

                            Jag på Mucha-muséet. Poserar som en art noveau-dam. 

Art noveau uppkom, precis som många andra konstriktningar, som en motvikt mot något annat. En reaktion mot de då rådande idealen. Jugend - tyska för "ungdom"- kan sägas vara samlingsbegreppet för de nya konstriktningar som uppkom mellan 1890-talet och 1920-talet och som kom att få olika benämningar i olika länder: modernisme, secession ("utbrytning") och Liberty style, för att nämna några. Och art noveau. 

Namnen säger mycket om vilka tankar som fanns där som inspiration: en vilja att skapa konst som andas något nytt, fritt, ungdomligt, något som bryter sig loss från de gamla ramarna. 

Nu gör den det igen genom att låta sig korsbefruktas med diverse steampunkinfluenser. Framför allt i scrapbook-världen, av någon anledning. Här är ett exempel på hur det kan se ut när designteamen från Graphic 45 har lekt med inspiration från både steampunk- och art noveau. Bilden är från ett papper i kollektionen "Steampunk Debutante".

                                  

 

Halloween

Halloween och All helgona är till ända. Den mest rysansvärda högtiden och den vackraste.

Anna-Lotta och Ulrika. (Lånat foto, redigerat av mig.)

Jag älskar det. Att både få bejaka de morbida sidorna av livet, och få en chans att kontemplera över livets förgänglighet och de sorgliga men också vackra sidorna av döden. Liv och död, mörker och ljus, kyla och värme. Allvar och allt där förutom. 

Delar av min Halloweenklädsel, inspirerad av Tim Burton. 

Jag

Dessutom under årets allra vackraste årstid. När det brinner av färger i löven som prasslar och rasslar och obevekligt faller och det doftar torv och mull. Höstigt vemod är en slags sällsam lycka. I varje fall om man som jag gärna dras åt det melankoliska. 

Norra Kyrkogården, Umeå.

Alltså tog vi en promenad på Norra Kyrkogården för att tända höstljus på gravarna. 

Mina egna anhöriga ligger långväga begravna, därför lånades en mormor, en morfar och en nära vän av min pojkvän. Jag är säker på att de mina kände omtanken ändå även de.

Till minne av Edith Wåhlin.

Sorgesten.

Minneslund.

Det bästa ändå: Att efter en lång stund i kylan på kyrkogården få komma in i värmen igen och dricka varm choklad, hopkurad i tryggheten under en mjuk filt. 

Alla helgons natt

I skuggan av en tall 


Vid mossbelupen sten 


Här vilar vi en stund 


I varma lyktors sken 



På lugn och stilla plats

I tryggt och vilsamt bo 


Har vi vår grav att sova i 


Här vilar vi i ro 



Men snart är vilan över

Skuggorna blir fler 


Inatt är alla helgons natt


Vi sover inte mer 


Från stenens fot hörs skrovlig röst:

Sörj varken mig eller de andra. 


Låt denna vetskap bli din tröst -

Inatt ska vi gå upp och vandra

 - Annika Åström 2012

Sentimentalt samlande

                             

                              

    

När jag var liten fick jag av min far en silverdollar som emigrerande släktingar en gång haft med sig tillbaka till Sverige. Det var inte jättegammalt - the Peace Dollar trycktes upp mellan åren 1921 och 1935, jag tror att det står 1922 på mitt - men tillräckligt för att bära med sig en spännande känsla av världshistoria. Tillsammans med de svartvita fotografierna jag sett på avfärden från hemmet meddelst häst och vagn och kappsäck kändes det ändå som att få kontakt med något stort och fantastiskt som ägt rum. Tyngden av metallen i min hand av myntet, som nästan inte rymdes i min lilla näve (måttet på en gammal silverdollar mäter ca 4 cm) gjorde det hela konkret och verkligt: de här människorna hade funnits på riktigt, resan hade ägt rum på riktigt. 

                               

              

 Min silverdollar, här förlänad med en rund ram som fått en överbliven bit buteljgrönt tyg från en gardin som bakstycke. 

Dollarn var inte det enda myntet i min samling. För en myntsamling hade jag i min ägo, som de flesta barn någon gång har. Helst samlade jag 10-öringar. Det var något tilltalande med både deras ringa storlek och tilika ringa värde, det faktum att för mig var de skatter men för många vuxna skräp. Överblivna 10-öringar kunde jag få närhelst någon fick för sig att städa ur plånboken eller fickan eller byrålådan, och när min morfar snappade upp att jag var en samlare började han komma med de åtråvärda 10-öringarna påsvis till mig när veckan var slut och det var dags för helgbesök. Några år senare togs 10-öringarna ur bruk och jag växlade in hela min skatt. Ibland undrar jag om det inte hade varit trevligare att ha kvar den som den var, en skramlig samling i burkar av plåt och glas. Konkret och ekonomiskt värdelös, men känslomässigt värdefull. 

                                 

                              Några mynt från världens alla hörn förevigade i mitt hems lugna vrå.

En gång till kom pappa hem med ett minnesmynt till mig. Denna gång från hans jobbresa till New York. Det var kopparfärgat och lätt och låg inkapslat i en liten flaska av glas och jag visste att det var en masstillverkad souvenir som säljs likadana i tusen- och åter tusental till turister men ändå väckte det samma känsla av att få med sig en egen liten bit av världen. 

                              

                                                    Souvenirslant från New York. 

Sedan dess har jag alltid med mig mynt hem från mina egna resor. Olika valörer. Små, stora, lätta, tunga, några kantiga och kantstötta, andra ihåliga, vissa blanka och fina, vissa smutsade och tummade. De gör minnet av resorna påtaglig på samma sätt som den där silverdollarn en gång gjorde. Och de ligger inte längre undanstoppade i en låda utan visas upp som de små skatter de är. 

                                   

                                         Ett halsband gjort av japanska yen.

        

 Tavlan är ett collage av jugoslaviska sedlar som var värda för lite för att kunna växlas in. 

Armband á la Annika

                               

Mitt senaste pyssel har bestått av armbandstillverkning. Filt, ull och metall är bra material för att åstadkomma något som går snabbt och lätt att göra men ändå ser både avancerat och dekorativt ut. Inga sömmar behövs längs kanterna, bara att klippa till en lagom bit och sy fast lite fynd och skrot och kanske sånt som blivit över när man pysslat annat. I det här fallet fick det bli några hyskor till lusekoftor samt ett metallornament som blev över från dekoreringen av hörlurarna. 

                               

Det breda armbandet är gjort av ull och fungerar perfekt som handledsvärmare på vintern. 

Det smalare armbandet är gjort av tunt filttyg. Armbandet fästs med tryckknappar på baksidan. 

                                                                   

     Fint till spets.

Ullen går lite omlott så även om hyskorna är hårda blir det följsamt och behagligt att bära. 

                                                                               

Praktiskt portabla manicker

Om man ägnar större delen av sin tid till att antingen läsa, skriva eller fundera kring det här med att läsa och skriva, så behöver man ett mycket litet och mycket bärbart kontor. Min lösning på det är diverse smartmanicker (iPad & iPhone, trådlöst tangentbord & hörlurar) som har fått en diskretare och mindre modern framtoning med hjälp av några fina fodral.

            

                               

                               

                               

                               

                       

                               

Hörlurarna är bra oavsett om det handlar om att lyssna eller mest att stänga ute omvärldens oljud en stund. Och det bokliga iPhone-fodralet har matchats med ett praktiskt och fint fodral även till iPad:en, denna gång i brun linväv med svarta tryckknappar och snirkliga dekorationer. Det hela ryms lätt i en liten väska som inte tillnärmelsevis ser ut att innehålla just ett kontor. 

                              

   

Med den med mig kan jag göra allt jag kan tänkas behöva under en dag: läsa böcker, e-post och pdf:er, skriva, surfa, blogga, logga in på biblioteket - utan att behöva känna mig låst till en plats eller planera i förväg vad jag ska ha med mig. Framför allt så blir jag på så bra humör av att ha allt detta tillgängligt utan att behöva göra avkall på det estetiska för funktionalitetens skull. Praktiska saker kan också få vara vackra. 

       

För framför allt måste mitt praktiska lilla portabilitetskontor snabbt kunna tas fram och fånga en ingivelse i farten utan grusande tankestopp däremellan. Snabbt kunna plockas ner och bort, och ge plats för att glömma bort och vila tankarna och känslorna på något annat. Skrivandet måste tydligen anpassas till mig, inte tvärtom. Lirkas in bland ett bångstyrigt humör och morgontrötthet och helst liksom smygas i min vardag nästan utan att jag är medveten om att det ständigt pågår. Nedkrupen i en soffa, invirad i en varm filt, lutad mot en älsklingsaxel eller lagomt ensam i ett anonymt cafésorl, i tystnaden på biblioteket eller blåsten på hållplatsen mellan bytet från en buss till en annan. Med alla sladdar och skärmar och tekniska tradigheter utom synhåll, men inom räckhåll. Då tänker jag som bäst.