All hallows eve

Eftersom jag haft en påfallande Poe-period på sistone, blev årets val av halloweenutstyrsel ganska lätt: Lenore.

Spöket av Lenore, vill säga.

Ursprungligen kommer hon från ballad som skrevs på 1700-talet av den tyske poeten Gottfried August Bürger. En slags vampyrskildring, sägs det. Jag har tyvärr inte själv hunnit läsa den än. 

Nuförtiden är hon mer känd från Edgar Allan Poes "The Raven".

Där har hon rollen av diktjagets avlidna hustru, som ännu plågar honom med sin påtagliga frånvaro, där han vankar av och an i sitt rum i ett tröstlöst försök att fly in i sina böcker
denna mörka decembernatt... 

... när plötsligt korpen knackar på.

Poes version är vacker och sorgesam, men till halloween behövs något ännu mer drastiskt. 

Så i min jakt på inspiration hittade jag till slut en annan dikt: 

"The Lenore".

"The Lenore". Parafras på Poes "The Raven". Författare: okänd.

Här är Lenore istället en slags Medea, en otrogenhetens hämnerska, med korpen som sin allierade. Redo att driva sin före detta älskade in över galenskapens gräns:

"This is the first of many treats, 
my dark vengeance for he who cheats",
I quietly confide and coddle 
my clever bird of war ...

Så med inspirationen funnen var det dags att ägna sig åt kostymen.

Eftersom jag det här året fuskade med en färdig klänning, fick det bli hemmapyssel med detaljerna istället.  

Här, Lenores smycken.

 En berlock till Lenore, och en till korpen, som sitter på hennes arm som följeslagare till dödsriket. Jag tyckte om tanken på att låta korpen flyga med meddelanden mellan de två världarna. 

Texten är några rader från "The Raven" som jag skrev med gammaldags skrivstil på en pappersremsa som jag sedan färgade in kanterna på. Den andra berlocken består av ett porträtt av Poe, som jag lackat med dimensionslack (Royal Coat Dimensional Magic) för att ge en glasliknande yta.

Här är klänningen som "min" Lenore bar.

Dödsorsaken:
en flaska vin, spetsad med spindelgift.

-

For the rare and radiant maiden

whom the angels name Lenore

Nameless here 

forevermore 

-

Konsten att ge kalla kårar

Ska man nu läsa en massa skräck kan man lika gärna inreda därefter också, för att verkligen försäkra sig om rätt stämning.

Konstverket ifråga har nyligen anlänt på posten i ett stort platt paket från min gamla vän Angelica och är en investering som jag länge längtat efter att göra. Jag vet inte mycket om vad tavlan står för eller innebär för henne men känner mig fri att tolka in min egen fantasi i den. Och den är just nu ganska vildvuxen. Och lutar gärna åt skräckhållet. 

Mer popkonst från Angelica Palovaara kan man hitta här. 

Vad gäller just behovet av skräck så finns det psykologiska förklaringar till varför människor söker sig till sådant som skrämmer. Och varför det förekommit i alla tider, men ändå blossar upp mer under vissa perioder. En teori är att mänskligheten kanaliserar sina känslor av oro och osäkerhet i en otrygg värld genom att uppleva dem i en kontrollerad form. Uppfinnandet av monster ger en slags legitimitet till rädslan samtidigt som det erbjuder en fristad från världens verkliga oroligheter. Å andra sidan har det också förklarats med att det är när vi i verkliga livet är som tryggast som vi får behov av adrenalinpåslag av skrämselsort. Kanske för att hålla oss vakna och alerta i väntan på riktiga faror. 

Jag vet inte vilka tankegångar som är mest sannolika, men troligen är det som gäller för mänskligheten i stort också sant på en mer personlig nivå. 

När min värld började skakas av verkliga katastrofer och tragedier blev plötsligt det fiktiva mörkret spännande på ett sätt som det förut inte varit. Från att ha skyggat för allt vad skräck heter kände jag mig som allra mest trygg i världen när den inramas av spöken, monster och suggestivt skrämmande obegripligheter. Man behöver inte vara psykolog för att förstå att det rör sig om en kombination av flykt och bearbetning. Men frågan är om det egentligen är så viktigt med varför. Är man i den situationen att skräck har blivit behagligt är man fullt upptagen med att djupdyka i det fantastiska utbudet. 

Jag kommer att skriva en hel del om skräck här framöver, främst gotisk skräck eftersom det var den som öppnade mina ögon för genren överlag, men jag kommer nog inte att kunna hålla mig borta från modern skräck heller. Allt skräckrelaterat taggas härmed under "rysligheter" så blir det lätt att hitta - eller undvika, om man är lite räddhågsen.